Det är lustigt hur vi kan befinna oss i en tillvaro över en betydande tid utan att se hela bilden. Som om man är en del av en stor oljemålning och där i hörnet är man avbildad och ser då bara penseldragen som omger sin målade kropp. En dag händer något, vi ser det inte då, men efter ett tag blir det omöjligt att inte se, fullständigt omöjligt och fullständigt overkligt märkligt.
På något sätt är det perspektiven som är svåra att förstå, ibland skulle det nog hjälpa om vi kunde flyga över vår egen tillvaro lite då och då. Det är bara du i planet, du har svårt att välja plats men tar den vid nödutgångarna för där finns bäst plats för benen, du får en drink av en flygvärdinna som inte finns och sen kikar du ut genom flygplansfönstret och tittarned. Ned på dig själv, dina tankar, känslor och dina kval. Först då blir det tydligt “oj vad litet det är, vad konstigt det det ser ut, vad vackert, vad sårbart, vad liten du är, vad naiv, vad knäpp, vad fin och det är nu.
Men så är det inte, vi befinner oss i olika fack på livets kugghjul och ofta känns det svårt att ta oss vidare. Vi vill, vi vet att det skulle nog vara bäst men vi är människor och vi älskar tryggheten – människans alldeles egenproducerade drog, detta beroendeframkallande klister som gör oss sega, fega, förlegade.
En dag så ändras något ändå, som en mutation, vi förändras, något gör så vi tar oss över kanten på kuggen/modulen (som det heter) och ner i nytt fack eller så befinner vi oss kvar kuggen ett tag. Spännade, läskigt, utveckling, nytt, annorlunda, skrämmande, fantastiskt, oro, liten, fel, skuld, ensam, växa, stark. Vi letar snabbt upp nytt fack, eller kanske går vi tillbaka till det gamla.
Jag läste något väldigt bra härom dagen. Det var en text om kreativitet av Per Robert Öhlin.
“Att växa gör ont. Det är just i steget mellan det gamla och det nya som smärtan, osäkerheten och motsägelserna är som störst. Det skapar både liv och lust, för i evolutionens recept ingår såväl ångest som kärlek.”
Ibland sätter någon vackra ord på tankar man tänk, känslor man känt. Nickar, ler när och läser vidare. Det känns bra för då är man inte längre ensam utan tillsammans och just det … det känns tryggt.
Men inte alltid rättvist. Jag läser om orättvisor i världen, människor som förlorar, människor som vinner. Men ibland kan vi alla känna en lycka som lägger sig som ett extra lager hud och gör oss starka, mindre sårbara.
Kroppen är uppbyggd av celler. Varje cell kan föröka sig, ta emot olika typer av information och sköta sin egen ämnesomsättning. Även om cellerna fungerar på ett likartat sätt finns det skillnader mellan dem. En del celler har till exempel specialiserats på att ta emot information. Precis som vissa människor.
Att inte ha webbsida, webbsajt, hemsida, hemvist, blogg, wiki, forum, flashsajt eller något ställe på nätet där man presenterar sig är en skam om man dessutom arbetar med kommunikation och inte har det är ännu värre – men nu är den här. Men vad är det? Den är självklart byggd på Wordpress, ett av världens mest använda bloggverktyg men kommer inte blogga direkt (eller kommer jag det).
Älska barn
Jag fascineras av barn, främst mina egna, dem jag är nära. Barn känner och agerar, oftast går det så snabbt att de inte ens vet varför de känner, framförallt förstår de inte varför mamma så gärna vill veta.
Jag frågar men i samma sekund vet jag att frågan är onödig och dum. Barn älskar själva att fråga men de har inte alltid ord till vuxnas frågor. Svaren är där inne, självklara, fina, ärliga, vackra – svaren är känslor – de bara är. Jag är glad för att jag är glad.
Igår sa min yngste son, tre år “jag älskar dig lilla mamma” och kramade hårt min hals med sina mjuka armar. Inga ord går att beskriva den lycka som sköljer över som den skönaste våg. Jag tar in honom, känner hela honom och älskar tillbaka. Han ger fullständigt och jag älskar och önskar. Det är så stort, hjärtat smälter.
Min dotter är äldre, hon är stark och svag. Hon är så vacker, så fin. Hur skyddar jag henne? Häromdagen blev hon väldigt arg på mig, väldigt arg, hon skrek och grät. Tårarna trillade, hon gick ifrån och stängde sin dörr. Hon blev ledsen, hon måste få vara ledsen, hon känner och agerar. Det är ju så rätt – så som det ska få vara.
Jag lät henne var ledsen men satte mig bredvid, hon ville inte ha mig där, jag skulle gå. Jag gick och gick tillbaka och la handen på hennes våta kind. Jag fick gå igen, tårarna rann för hennes rosiga kind men gråten är hennes kärlek. Jag lät henne vara bland tårar men lämnade inte. Hon kände det.
Det tog ett tag, sen kom hon till mig, till min famn. Hon kröp upp och viskade “förlåt mamma”. Där satt vi, länge, vi var ett. Sen åt hon sin milkshake. Hon är så fin, skör och cowboy.
Till mina små: Vad vore jag utan era andetag, vad vore jag utan era andetag*
(*lyssnar på Kents Utan dina andetag)