Jag fascineras av barn, främst mina egna, dem jag är nära. Barn känner och agerar, oftast går det så snabbt att de inte ens vet varför de känner, framförallt förstår de inte varför mamma så gärna vill veta.
Jag frågar men i samma sekund vet jag att frågan är onödig och dum. Barn älskar själva att fråga men de har inte alltid ord till vuxnas frågor. Svaren är där inne, självklara, fina, ärliga, vackra – svaren är känslor – de bara är. Jag är glad för att jag är glad.
Igår sa min yngste son, tre år “jag älskar dig lilla mamma” och kramade hårt min hals med sina mjuka armar. Inga ord går att beskriva den lycka som sköljer över som den skönaste våg. Jag tar in honom, känner hela honom och älskar tillbaka. Han ger fullständigt och jag älskar och önskar. Det är så stort, hjärtat smälter.
Min dotter är äldre, hon är stark och svag. Hon är så vacker, så fin. Hur skyddar jag henne? Häromdagen blev hon väldigt arg på mig, väldigt arg, hon skrek och grät. Tårarna trillade, hon gick ifrån och stängde sin dörr. Hon blev ledsen, hon måste få vara ledsen, hon känner och agerar. Det är ju så rätt – så som det ska få vara.
Jag lät henne var ledsen men satte mig bredvid, hon ville inte ha mig där, jag skulle gå. Jag gick och gick tillbaka och la handen på hennes våta kind. Jag fick gå igen, tårarna rann för hennes rosiga kind men gråten är hennes kärlek. Jag lät henne vara bland tårar men lämnade inte. Hon kände det.
Det tog ett tag, sen kom hon till mig, till min famn. Hon kröp upp och viskade “förlåt mamma”. Där satt vi, länge, vi var ett. Sen åt hon sin milkshake. Hon är så fin, skör och cowboy.
Till mina små: Vad vore jag utan era andetag, vad vore jag utan era andetag*
(*lyssnar på Kents Utan dina andetag)
Men inte alltid rättvist. Jag läser om orättvisor i världen, människor som förlorar, människor som vinner. Men ibland kan vi alla känna en lycka som lägger sig som ett extra lager hud och gör oss starka, mindre sårbara.
Kroppen är uppbyggd av celler. Varje cell kan föröka sig, ta emot olika typer av information och sköta sin egen ämnesomsättning. Även om cellerna fungerar på ett likartat sätt finns det skillnader mellan dem. En del celler har till exempel specialiserats på att ta emot information. Precis som vissa människor.
Att inte ha webbsida, webbsajt, hemsida, hemvist, blogg, wiki, forum, flashsajt eller något ställe på nätet där man presenterar sig är en skam om man dessutom arbetar med kommunikation och inte har det är ännu värre – men nu är den här. Men vad är det? Den är självklart byggd på WordPress, ett av världens mest använda bloggverktyg men kommer inte blogga direkt (eller kommer jag det).
Ge plats, ta tid
Träffade mina fina vänner igår. Samtalen vandrade och vi kom in på våra barn, när vi var barn, uppfostran, detta svåra. Alla relaterar till sitt liv, sina minnen, sina upplevelser – vi är så lika, så olika. Vad gör att vi kommer ihåg vissa episoder glasklart, annat kan vi inte skilja från drömmen. Vissa till synes obetydliga anekdoter måste ha påverkat oss mer än andra.
Man kan förstå att det är den sammansatta upplevelsen av alla våra sinnen och vad de fått oss att känna. Det är just det som ger mig anledning att skriva. Dessa minnen som fortsätter vara konstant starka vill oss något, dess existens har en mening om vi formulerar dem och ger dem en väg – ge plats. En väg ut, bort, in, tillbaka. Låta ta tid.
Troligen världens finaste pianostycke av Yann Tiersen – Comptine D’un Autre Été, L’après-Midi