En tillvarons kugghjul

Det är lustigt hur vi kan befinna oss i en tillvaro över en betydande tid utan att se hela bilden. Som om man är en del av en stor oljemålning och där i hörnet är man avbildad och ser då bara penseldragen som omger sin målade kropp. En dag händer något, vi ser det inte då, men efter ett tag blir det omöjligt att inte se, fullständigt omöjligt och fullständigt overkligt märkligt.

På något sätt är det perspektiven som är svåra att förstå, ibland skulle det nog hjälpa om vi kunde flyga över vår egen tillvaro lite då och då. Det är bara du i planet, du har svårt att välja plats men tar den vid nödutgångarna för där finns bäst plats för benen, du får en drink av en flygvärdinna som inte finns och sen kikar du ut genom flygplansfönstret och tittarned. Ned på dig själv, dina tankar, känslor och dina kval. Först då blir det tydligt “oj vad litet det är, vad konstigt det det ser ut, vad vackert, vad sårbart, vad liten du är, vad naiv, vad knäpp, vad fin och det är nu.

Men så är det inte, vi befinner oss i olika fack på livets kugghjul och ofta känns det svårt att ta oss vidare. Vi vill, vi vet att det skulle nog vara bäst men vi är människor och vi älskar tryggheten – människans alldeles egenproducerade drog, detta beroendeframkallande klister som gör oss sega, fega, förlegade.

En dag så ändras något ändå, som en mutation, vi förändras, något gör så vi tar oss över kanten på kuggen/modulen (som det heter) och ner i nytt fack eller så befinner vi oss kvar kuggen ett tag. Spännade, läskigt, utveckling, nytt, annorlunda, skrämmande, fantastiskt, oro, liten, fel, skuld, ensam, växa, stark. Vi letar snabbt upp nytt fack, eller kanske går vi tillbaka till det gamla.

Jag läste något väldigt bra härom dagen. Det var en text om kreativitet av Per Robert Öhlin.

“Att växa gör ont. Det är just i steget mellan det gamla och det nya som smärtan, osäkerheten och motsägelserna är som störst. Det skapar både liv och lust, för i evolutionens recept ingår såväl ångest som kärlek.”

Ibland sätter någon vackra ord på tankar man tänk, känslor man känt. Nickar, ler när och läser vidare. Det känns bra för då är man inte längre ensam utan tillsammans och just det … det känns tryggt.


This entry was posted in jobb, känsla. Bookmark the permalink. Trackbacks are closed, but you can post a comment.

Post a Comment

Your email is never published nor shared. Required fields are marked *

*
*

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>